FC 2010 fortsättningen

Den första natten sov vi ovaggade och lyckades dessutom försova oss. Lyckades inte få till larmet på mobilen så vi vaknade först klockan nio, efter elva timmars sömn. Asgött, trots att det var riktigt fuktigt i tältet emellanåt. Ganska kallt med för den delen så jag sov i underställ, gosestrumpor, mössa å vantar medan A är lite mer wild and crazy och låg med fötterna utanför sovsäcken. Jaja, alla sätt är bra utom de dåliga.


Det var en kall och blåsig morgon så det var bara å dra på massa kläder å äta varm gröt för att komma igång.

vi fick nästan lite panik, drog igång gasköket och kokade upp vatten från den rena bäcken till vår frystorkade frukostgröt bestående av 700 kalorier!!!! Shit pommfritt, men det går ju åt massor av energi så det var ju toppen! Apropoå den rena bäcken, de tidigare vattendragen de sista 4 km hade varit förorenade av ett renkadaver nånstans runt Kebnekaise så vi fick gå extra långt söndagskvällen för att kunna få rent vatten.

Åt, packade ihop, och kom iväg vid tiotiden. Hade siktat på att ta oss förbi nästa checkpoint Singistugorna, ca 12 km och fortsätta till Sälksastugan ytterligare ca 14 km för att tälta strax efter mot Tjätjkapasset (eller hur det nu stavas...). På vägen mot Singi kom vi ikapp J och K som hade börjat gå från Kebnecheckpointen redan halv sex på morgonen.

Framme vid Singistugorna, efter en ganska stenig och blåsig vandring på några timmar, bjöd Primus på renklämma (tunnbröd med potatismos, revskav och lingonsylt) och världens underbaraste, godaste morotskaka! Snacka om att känna sig som i himlen!!! Vi njöt knappt en timma på stationen innan vi fortsatte mot Sälkastugan, en ganska långtråkig och händelselös vandring som dock piggades upp av trevliga typer längs vägen. Vu träffade åter på tyskarna Sebastian och Markus samt en kille från Naturkompaniet i Kristianstad som var ute och provade utrustning för jobbets räkning. Alltid kul med småprat på vägen!!


Vid Sälkacheckpointen började klockan dra sig mot sex och A, J och jag stannade upp för att vila lite. K, som ville ta det lite lugnare, skulle möta upp J där senare under kvällen. Vi ingtog kvällsmaten i form av frystorkade grönsaker i nån indisk sås med ris. Funkade mycket bättre än gårdagens lax med frystorkade potatis som smakade som en blandning mellan brödkrutonger och potatis... sådär alltså.

A och jag fortsatte efter två välbehövliga paustimmar mot Tjätjktapasset för att slå läger några kilometer bort. Nu började tankarna bli seriösa för att vi skulle kunna lyckas ta oss i mål på guldtid. (Guld betyder mål inom <3 dygn, silver <4 dygn och brons < 5 dygn...) Vi kände oss peppade och väldigt motiverade att fortsätta så länge vi orkade under kvällen men fötterna började klaga ganska bra så drygt en timma bort slog vi upp vårt tält. Innan sängdags drog vi ner till det iskalla vattendraget för en uppfräschning, något som säkerligen uppskattades av de unga tyskarna några hundra meter längre bort. Men vadå, man får väl bjussa på sig själv och så farligt var det inte, vi hade handdukar om oss hela tiden :o) Kändes underbart att bli lite ren och fräsch iallafall och vi somnade åter ovaggade. Hade denna gång varit noga med att ställa mobilens alarm på sju för att kunna börja tisdagens vandring kl åtta.


Uppför, uppför, uppför och här är bara början på backen! Väldigt fin utsikt iallafall!!

Tisdagen var vi åter taggade! Snabbfrulle, tejpade om fötterna på A och packade ihop oss och jobbade på så bra att vi kom iväg fem över åtta. Mot dagens första mål, den ca en km långa uppförsbacken Tjätjkta (nu har jag nog stavat namnet i alla olika varianter hahaha!!) och bort till dess checkpoint några kilometer efter. Och visst var backen seg, men inte alls så tuff som jag hade trott. Sista 20 minuterna gick det väldigt brant uppför och det kändes att man inte var van att väga 21,5 kg mer än i vanliga fall. Men att det var så mycket i ryggisen visste jag inte då. Upp kom vi iallafall och nådde vandringens högsta punkt på ca 1140 meter! Var en härlig utsikt där uppe och vi tog en kort men välbehövlig paus. Ett gäng, tyskar såklart, stod med en gitarr (!!!) och sjöng nån Alabamalåt som jag inte vet vad den heter. Men kul å trevligt var det!! Vi kände dock guldvittringen och ville inte vänta längre utan travade på. Kom nerför en längre backe och ut i månlandskapet bakom med bara stora stenar!!! Jag lovar! Minst en halv kilometer med bara sten. Rätt segt att parera, men det var samtidigt skönt för benen att få trampa upp och ner lite.


Efter dagens första oändlighet kom vi ändå fram till checkpointen där vi fick vår fjärde stämpel! Firade med nyponsoppa som blandades i en plastpåse, lite primitivt men kändes väldigt fyndigt haha! Gott var det iallafall! Här pausades det i en timma innan vi kände oss vilade nog att fortsätta till nästa checkpoint Alesjaure, 4-5 timmar bort. Det var så himla fint här, det vackraste på hela vandringen! Å nu är jag kanske inte nån som uttrycker mig i termer som vacker hit och dit, men här var det vackert! Höga berg med en grön dalgång med små bäckar och forsar här och där som vi fick både gå över, och igenom. Stackars A som gick med sina gåstavar hade äntligen satt i händerna i öglorna efter att jag tjatat om det när hon bara tappade dem. Men... när vi gick över en liten ström/fors/bäck/å/flod, beroende på vem man frågar och när man frågar (hehe, efter hur många glas rosé kanske) så vippade en sten till för A och hela hennes tyngd kom på handen som satt fast i staven. AJAJAJ!!! Inte okej tyckte handen! Så, sjuksköterskan fick rycka ut och linda om handen och var snabb att ge patienten en Voltaren för att glömma smärtan och kunna köra på till dagens etappmål Keron. (Man måste ju vara smart lixom) Det blev en liten paus innan vi fortsatte vår vandring återigen. Innan vi kom fram till checkpointen uppnåddes dagens andra oändlighetskänsla trots den toppenfina naturen med renar, fjällämmlar (eller var det lymmlar?) och någon stackars ripa som vi skrämde iväg där vi tuffade fram.



Men fram till Alesjaure kom vi iallafall, dagens andra etapp. Stugorna låg jättefint på en höjd med mycket ljusblått, nästan turkost, vatten omkring, bara SÅ fint!! Här shoppades det chokladboll och coca cola/kaffe och vi vilade en timma. Superskönt i solen, livsnjuta på hög nivå den sköna timman!! Oj, man kan väga väskan där, såg vi. Hmm... jag hade ju 17 kg hemma, så max kanske 19 kg tänkte jag. Okej, supermax 20 kg... Vågen stannade på 21,5 kg... efter två dygns vandring... Folk runt omkring som råkade se på drog efter andan och det kom flera kommentarer. "Men hur kan du ha så mycket i väskan?", "Jag har bara 12/15/14/17/10 kg..." osv. Jaa, jag vet inte vad jag hade med som skulle varit onödigt... tror några fjällymmlar smugit sig in och bosatt sig eller nåt. För det kan inte ha varit vinet, nötterna, russinen, nyponsoppepulvret, energibars eller godiset som vägde, BIG no! :o)
A vägde också sin ryggis vilken stannade på 20 kg iallafall. Jaja, tack vare bodypumpen (I´m sure!!) så var det ingen match ändå hehe!

Okej... Det blev en rätt lång utläggning och klockan var nu tisdag eftermiddag, och vi har här två etapper kvar . De tuffaste, pissigaste, jobbigaste, tråkigaste, sopigaste, grymmaste och vidrigaste milen i mitt liv samtidigt som de var härliga för de tog oss till målet då vi inte behövde gå ett steg till...

To be continued...

Fjällräven Classic 2010!

Åh så skönt det känns att vara hemma igen! Visserligen var det några dagar sen som vi gick i mål, förra onsdagen. Men jag har knappt orkat tänka på vad vi genomfört egentligen :o) blivit någon slags försvarsmekanism för att glömma det som var så otroligt jobbigt och tufft både fysiskt och psykiskt. Samtidigt kommer jag aldrig glömma det. För det var en ganska härlig upplevelse också att genomföra 11 mils stenig fjällvandring med 22 kg i ryggsäcken, och lyckas gå under tre dygn...



Vi kom upp till Kiruna söndagen den 8 augusti och åkte buss ut till Nikkaloukta fjällstation mitt i ingenstans. Det var många förväntansfulla ansikten och många fullpackade ryggsäckar överallt. Efter att ha ätit vår "sista" måltid, dagens lunch, satte vi oss och började tejpa våra stackars fötter. Än så länge var det inte så synd om dem, men vi förstod att det skulle kännas efter hand iallafall.
Starten gick och vi drog iväg med våra ryggisar, A och jag. Vi kände oss förväntansfulla, pirriga och lite spända inför vad som komma skulle och visste att det skulle bli något vi inte tänker göra om igen.

Redan från början fanns det en liiiiten guldfundering i bakhuvudet när vi gick. Men den funderingen försökte jag hålla borta. Vi hade trots allt aldrig fjällvandrat innan, tränat sammanlagt 6 mil med max 12 lg i ryggsäcken i form av kokböcker och annat som väger en del och hade kanske en veckas anamnes på förkylning resp halsfluss efter att ha festat på Gotland en vecka... :o) Men det var väl så det var meningen, kolhydratladda och dricka mycket lixom? :o) Okej, detta är en träningsblogg, men det är ändå en del av livet att leva och må bra och göra det man tycker är kul även om det inte alltid är det ultimata som alltid gäller.

Första dagen gick vi några kilometer bortanför Kebnekaise fjällstation, vilket slutade med ca 23 avverkade km. Startade kl 13 och kom valde tältplats vid 21 på kvällen. Det kändes som en ganska tuff start på vandringen men mycket stenar och en hel del spångar/spänger. Upp och ner om vartannat och ryggsäcken började göra höfter och axlar mer och mer ömma. Vi var glada att vi hade tejpat fötterna så slapp vi iallafall få problem med dem.
När vi gick och gick och ibland kände en oändlighet i alla milen vi skulle ta oss igenom, kom en del ord upp i huvudet för att beskriva upplevelsen. Vet att jag denna första dag tänkte "Sol"... Solen sken iallafall på oss denna dag, och skulle det regna alla andra dagar var jag iallafall så otroligt glad att det iallafall var sol den första! Sen kom jag att tänka på "tejp" vilket blev ett återkommande tema i mina tankar gebom vandringen.
Och jag lovar, man hinner tänka vääääldigt mycket under 68 timmar ute i fjällvärlden. Var otroooligt glad över att vi tejpade fötterna och att vi fick till det så himla bra! Guld värt bara det!



Skönt med lite slappa och vila benen på Kebnekaise Fjällstation och efter att ha fått den första stämpeln i vandringspasset.

Hittade en tältplats och lyckades, trötta och slitna efter första dagen, sätta upp tältet vid en bäck. Hade innan dess sagt hej då till tyskarna Sebastian och Markus från Stuttgart och som vi pratade med några kilometer. Snacka om att det gick bra mycket lättare att gå när man blev distraherad av att behöva prata engelska! Och som jag älskar det!

Vi fick till gasköket och lagade till vår frystorkade mat innan vi kröp ner i våra sovsäckar och föll in i en skööööön sömn i den fuktiga natten... Väldigt nöjda och en aning stela efter den första dagen på Fjällräven Classic!

To be continued...