Älskar verkligen träningen!! ATT jag gör!! Men efter kvällens föreläsning börjar jag inse att även det man älskar, kan göra mera skada än nytta till slut. Överträning...
Var på föreläsning med Claes Björling ikväll, triathlet som efter en andraplats på Hawaii Ironman och guld i Kalmars SM i triathlon fortsatte träna ännu hårdare och till slut nådde en hög grad av överträning. En överträning som resulterade i två års vila, hitta sätt att återhämta både kropp och själ och framför allt hitta andra sätt att tillfredställa det som träningen i vanliga fall tillfredsställer, medan han kom tillbax igen. Tillbax till en elitform som triathlet, och åter ett SM-guld som denna gång betydde väldigt mycket för honom fast på ett annat sätt än det första och andra medaljer.
Det tragiska var att jag kände igen mig i många av de symtom som han visade i sin power-pointpres.
*Kroppen svarar inte riktigt på träningen, svårt att komma vidare. Själv känner jag efter de sista veckorna att det går bra att hålla mina pass, att det funkar att gå på underbara Bodycombat och cykla. Men sen orkar jag inte mer. Det där flowet och den där endorfinkicken som jag verkligen kände av för typ sex veckor sen vill inte riktigt infinna sig efter passen. Och det är verkligen något jag tänkt på och som jag egentligen sett som en varningsklocka för att jag (egentligen) tränat på fär mycket, utan ordentlig vila emellan.
* Infektioner som inte lägger sig. Den där jäkla halsmandeln!! Vecka efter vecka sitter den där, på höger sida av svalget, och bara är mer eller mindre stor. Svullen, något svullen lymfkörtel på samma sida och ett uns sämre ork under passen. Blir ju aldrig helt bra!!!
* Nedstämdhet. Okej, känner inte direkt att jag känner mig deprimerad. Och jag blir verkligen glad av träningen! Samtidigt har jag verkligen känt sista veckorna att livet mest handlat om en massa natt- och kvällsjobb samt en massa träning. Inte hunnit med att träffa mina underbara tjejkompisar, Lag Syd i synnerlighet :o) Hinner inte med att åka hem till mamma och pappa och vara där och TA DET LUGNT och inte göra något speciellt. Kanske åka till Omberg med Diva, vovven, och gå promenad och bara njuta av våren, det gröna och alla dofter! Veckorna har bara trillat på, och jag har inte vantrivts under tiden. Däremot kan jag känna nu efter ett tag, att det snurrat på en aning för fort och en aning för mycket.
*Sämre stresstålighet. Jaa, jag har alltför ofta de typ två sista veckorna känt att JAG ORKAR INTE!! Inte att jag inte klarat att sköta det jag ska, på jobb och fritid. Men när det har gått mig emot har jag mest bara känt en stor tung sten hamna på min axel och jag bara orkar inte. Orkar inte! Men, det är samtidigt inte så att jag ständigt gått omkring med en sten på axlara och inte orkar något. Men när det blivit för mycket, har jag lätt för nån kvart eller två, kunnat känna att jag bara skulle vilja pausa och få andas lite. Bara en mikropaus eller två. En kort återhämtning...
Berättade för min kära mamma om föreläsningen ikväll, om hur bra jag tyckte att den var. Hon utbrast, nästan med gråten i halsen, TACK för att du gick på DEN föreläsningen! Tack för att du kanske inser att det varit lite för mycket för dig på sistone! TACK för att du kanske får dig en tankeställare och inte bara kör på.
Mammor och pappor är bäst! De känner trots allt sina barn och går icke all lura, trots att man kanske tror det. Eller trots att man iallafall tydligen kan lura sig själv.
Föreläsningen gav mig en tankeställare. Och även om jag inte på långa vägar kan jämföras med en elitidrottsman eller -kvinna, så sitter även jag, och vi,som amatörer som bara älskar att träna, träna och träna också inne med risken att bli övertränade. Och att fundera över vad man vill med träningen, sätta upp mål både för träningen OCH vilan, är inte så dumt. Det är så lätt att säga att jag ska vila lite från träningen några dagar. Visst, men jobba då natt, sov dåligt, ha kanske lite stressigt på jobbet och ingen återhämtning ens för den mentala stressen som ju påverkar kroppen lite mycket som den fysiska... då blir det för mycket helt enkelt.
Nästa vecka har jag semester. På lördag Varvet, sen semester. Och då ska jag hem till min kära mamma och pappa, åka till Omberg och gå långa, sköna promemnader med Diva, picknicka, lägga den nya båten i Hästholmen och bara ta det lugnt. Ha mina två pass BP, men annars bara livsnjuta.
TACK Claes Björling för ditt wake-up-call!! Det var inte en dag för tidigt!!
Ta hand om er nu och träna lagom.
För det ska jag göra!
Kram!
Vill du kolla vad Claes är för en filur, gå in på http://www.clasbjorling.com/
Enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar