Semestern närmar sig med stormsteg och kroppen börjar gå ner i ett chill-mode. Fast bara till viss del, träningsnerven lyckas dra ut mig både i skogen för löpträning, på landsvägen för cykling och självklart i träningssalen för min härliga Bodypump!
Under Vätternrundanhelgen lyckades jag ju ta mig till Motala och efter visst strul där en väldigt gullig person ställde upp, fick jag köpa min efterlängtade Garmin Forerunner 110!! Har egentligen sedan jag sprang Lidingöloppet i höstas, velat ha en GPS-klocka. Men nu var det dags att göra slag i saken. Team Sportias tält bjöd på bra pris på klockan och då var det bara att slå till :o)
Problemet först var ju bara typ det som är viktigast... vilken färg?? Det måste ju vara snyggt, näääästan så det är viktigast. Eller, jag kan ärligt erkänna att det är viktigast efter funktionen med GPS iallafall. Det fanns en ljusgrå med rosa streck runt hela armbandet. Sååååå fin, och egentligen den jag ville ha. Men... det går ju bara inte. Scott är ju så fint röd och det är ju svart, vitt och rött som gäller när jag är ute och cyklar. Då bara går det ju inte att ha rosa till bara sådär. Så, det fick bli en fin svart med rött streck istället. Vääääldigt tjusigt :o)
Testade klockan i söndags när jag var ute och tog en skön cykeltur runt Vreta Kloster, Ledberg och Kaga. En ganska kort men sååå himla skön tur! Det var livsnjuta på hög nivå med solen som sken där framåt kvällen, grönt och blommor överallt, djurs om betade i hagarna, underbara dofter och lite smygspanande på fina hus längs vägen. Älskar såna träningsrundor, som balsam för själen! Den enda som stressade mig lite var när klockan pep för varje kilometer, de ramlade på ganska snabbt. Men det kan säkert vara en fuktion som går att ändra.
I måndags fick Garmin följa med ut i Rydskogen för 7,5 km löpning, tillsammans med en annan Garmin. Benen kändes ganska lätta efter den lätta cyklingen dagen innan och det var skönt att löpa bort det tunga som kan komma efter Bodypumpen. Rensa ur benen och göra dem redo för veckan som kom. Här var det ganska gött att höra kilometerljudet, det gick ju av förklarliga skäl lite långsammare och ju pep inte 31 gånger som i söndags.
Känner mig nöjd med klockan. Har lyckats föra över träningen till datorn och jag som ju bara lyckas vara hacker ibland, tyckte att det var lätt att förstå hur man skulle göra. Instruktionsboken, som för övrigt fanns på tretton olika språk, var ganska kort och tråkig. Man får improvisera lite. Men för att komma igång med användningen av klockan så var den bra.
Effektiv batteritid är 8 timmar, vilket fungerar bra för allt utom på Vätternrundan (omman inte tillhör Sub 8 såklart, vilket jag inte planerar att göra nästa år). Informationen som kommer upp på internet är kul läsning, och jag förstår verkligen hur man kan bli en GPS-nörd!! Maxpuls, snitt, höjdskillnader, hastighet, kartor å allt. Lycka för en tjej, som ändå inte är supertekniknörd! Å den ÄR snygg!
Garmin ska få följa med på härlig träning nu på lördag igen, om allt går som planerat. Vi är några tjejer som ska cykla till och från Söderköping för att smaska glass på Smultronstället, hem och löpa och avsluta med simning. En slags triathlon, i lite halvomvänd ordning. Ska bli grymt kul! Avslutar självklart med grillning och rosé på kvällen.
Bara å hoppas på att vädrets makter är med oss!
Måste avslutningsvis tillägga att jag gillar nya Bodypump´78. Tyckte i början att den var rätt lätt, förutom grymma utfallslåten. Men jäklar, den är superhärlig och sjukt effektiv om man bara lägger på lite vikt! Dagen träningsvärk i mina hamstrings är något jag inte känt på lääänge, så nöjd!
Ha en bra weekend nu, det ska jag! Efter nattens jobb är jag ledig till måndag! Sååå najs!
torsdag 30 juni 2011
torsdag 16 juni 2011
Halv-Vättern 2011
Älskar stämningen när det är roliga lopp i farten!
Kom till Motala för att hämta nummerlappen på lördagen. Staden bara myllrade av förväntansfulla cyklister som (de flesta iallafall) laddat länge för loppet och för prestationen att ta sig de femtom milen som Halv-Vättern innebär. Underbar stämning, med en massa folk som har något kul gemensamt!! Började bli ganska pirrigt i magen och det kändes så kul att gå och hämta ut nummerlappen! "Imorgon är det dags!!"
Tog hand om älskade pärlan Scott på kvällen, sjukt trött efter dagpasset på jobbet. Putsade och fejade och smorde och fixade älsklingen så fin, så fin! Blir som någon slags terapi, man ställer in sig på att köra loppet, att prestera, kämpa och bita ihop. Och samtidigt ha kul och njuta... En skön uppladdning helt enkelt.
På söndagen var det dags... Gulliga mamma och pappa ställde upp och körde in mig till starten så vi var där strax efter kl sju. Sååååå sömnig! Men väl där, bland alla andra cyklister av varierande slag, vaknade kroppen till och bara kändes så redo att köra!
Det är så kul, det är verkligen folk av alla de slag som är med på loppet! Allt från den unga, superduperspejsade, vältränade, övertaggade tävlingscyklisten som inte gööör annat än att typ cykelträna, till typ Arne, 70 år som cyklar lite då och då på sin hybridcykel och mest ser loppet som en rolig grej.
Uppvärmning
Vi startade och drog ut ur Motala eskorterade av motorcyklar som släppte oss när vi kommit upp på rv 50 och vi äntligen fick cykla i vår egna takt. Sjukt skön känsla, äntligen var vi på väg!
Hittade några olika grupper att hänga på i början, men kände efter hand att de cyklade lite väl sakta. Visst, alternativet var att cykla själv i mot- och sidvinden och spara energi och gå ut lugnt. Samtidigt kände jag att jag absolut var tvungen att hålla minst 25 km/tim och snittet sjönk allteftersom, när jag följde dem. Så jag drog iväg, fick alla andra på häng istället och inte en enda som ville upp och dra.
I Borghamn splittrades gruppen då många skulle stanna i depån. Jag fortsatte på egen hand att ta min uppfär den sk. mördarbacken på Ombergs norra ände, på lätta växlar. Backen ÄR ganska tuff, men en rolig utmaning efter en ganska platt och halvtrist landsväg. På Omberg var det lugnt med cykeltrafik, och jag kunde mest trampa på och njuta och vila benen i utförsbackarna då och då.
Innan Ödeshög sen, började de destruktiva tankarna mala. Redan!!! Rumpan började göra ont, ländryggen likaså tillsammans med axlarna... jag hittade ingen grupp att ta häng på till en början och det var sugande sned motvind. "Shit, tänk om jag inte klarar hela loppe, det suuuuger i kroppen! Det gör så ont!! Tänk om jag inte klarar det för att det gör så ont! Kanske måste bryta..." Det blir ju lixom inte lättare att fortsätta med alla negativa tankar... när jag nästan bröt ihop i tårar kom en cyklist ifatt mig och jag kände att jag kunde ta häng på honom. TACK någon!!!! Men tempot var lite för högt och jag fick ändå släppa honom... Höll åter på att bryta ihop, när en stor grupp snabba cyklister kom ifatt, hojtandes "Häng på oss, du orkar!!" TACK någon en gång till!!!!! Jag hängde på dem i gruppen och vi körde belgisk kedja från Ödeshög ner till Tällekullen, och snittade minst 30km/tim. Sjukt underbart!! Gruppkörningen underlättar ju så, och trots att jag var uppe och drog ett flertal gånger och fick trampa på hårt, var det bara en sån njutning! Smärtorna var glömda, koncentrationen och fokus låg istället på att hålla en bra position i kedjan och hålla ett lagom avstånd på max en halvmeter fram till nästa cyklist. Allt för att utnyttja farten och draget.
I Tällekullen blev det påfyllning av bananer, saltgurka, vatten och energidryck. En snabb stretch innan det var dags att ge sig ut i skogarna söder om Ödeshög. Ganska omväxlande cykling med små uppförs- och utförsbackar överfallt och en massa fin natur att njuta ocg distrahetas av. Cyklingen gick ganska bra och när St Åby närmade sig kom en passande grupp ifatt, vilka jag tog häng på och åter fick njuta av dess fördelar.
Mellan St Åby och Heda var vi fortfarande ett gäng. Plötsligt ser jag cylisten snett framför mig, på vänster sida av vägen, göra en kullerbytta över styret och landar på huvudet och ansiktet rakt ner i asfalten! Fan, nacken var min första tanke!! Tvärstopp på Scott, cyklade tillbaks till den avsvimmade mannen, la honom i framstupa sidoläge och bad hans kompisar att ringa ambulans. Han andades iallafall, puh! Lättade på kläderna och efter nån minut vaknade han till, med sitt sönderskrapade ansikte och sina blodiga knän, lite lätt förvirrad och ständigt frågande vad det var som hänt. Efter en stund kom ambulansen och hämtade mannen och de fick en kort redogörelse av vad som hänt innan de åter for iväg, men mannen i tryggt förvar. Kändes så kul att kunna hjälpa till! Är SÅ glad att jag jobbar på en neurokirurgavdelning och att jag vill bli ambulanssjuksköterska! Kändes som att jag hade en del koll på läget när olyckan inträffade och jag vill bara lära mig mer!!
Tänkte efter det här, nu ska jag bara njuta, hinner ändå inte under sex timmar. Tog det halvlugnt till depå Rök. Svårt att ta det lugnt, man vill bara trampa på på max ändå. I Rök blev det åter påfyllning av energi och lite snack med mamma, pappa och Clara som peppade. Stoppade i mig en Voltaren oxå, hade sjukt ont i ländryggen...
På väg in i depå Rök
Mot Skänninge nästa! Hade de 2,3 milen mellan depåerna sjuk medvind och fick häng på ett litet gäng som cyklade på väldigt bra. Nu får man vara egoist tänkte jag och la mig bakom tjejen i gruppen medan killarna turades om att dra framför oss. Tanken p åen tid under sex timmar föddes återigen och efter att ha hoppat över Skänningedepån och gjort mig mentat redo för motvinden som jag visste skulle komma, var det bara att tugga taggtråd! Benen var forfarande ganska pigga, men ryggen värkde, axlarna och rumpan likaså. Men trots ganska hård motvind gick det framåt och min enda tanke var, efter den sista uträkningen, att jag måste iallafall hålla minst 20 km/tim. Jag slet, försökte peppa mig, försökte distrahera mig och se omgivningen, se målområdet med alla människor, se hur cykeldatorn kom närmare hundrafemtio kilometer hela tiden.
Och äntligen var Motala där!! Och Vättern som glittrade i solen! Och alla människor som hejade på nära och kära! Och min lilla välkomstkommitté som tog emot med stora kramar!
Nådde mål den här gångeb oxå, tack Envishet för det!! Tack underbara, fina Scott för det! Och tack alla medcyklister för häng, peppning, skratt och leenden runt banan! Och tack kroppen för att du kämpar på så trots att jag förberett dig dåligt på loppet!
Kom in på 5,49 vilket känns bra! Och nästa år skaaaa jag under fem timmar, jäklar vad jag ska kämpa för att nå mitt mål!!
Kom till Motala för att hämta nummerlappen på lördagen. Staden bara myllrade av förväntansfulla cyklister som (de flesta iallafall) laddat länge för loppet och för prestationen att ta sig de femtom milen som Halv-Vättern innebär. Underbar stämning, med en massa folk som har något kul gemensamt!! Började bli ganska pirrigt i magen och det kändes så kul att gå och hämta ut nummerlappen! "Imorgon är det dags!!"
Tog hand om älskade pärlan Scott på kvällen, sjukt trött efter dagpasset på jobbet. Putsade och fejade och smorde och fixade älsklingen så fin, så fin! Blir som någon slags terapi, man ställer in sig på att köra loppet, att prestera, kämpa och bita ihop. Och samtidigt ha kul och njuta... En skön uppladdning helt enkelt.
På söndagen var det dags... Gulliga mamma och pappa ställde upp och körde in mig till starten så vi var där strax efter kl sju. Sååååå sömnig! Men väl där, bland alla andra cyklister av varierande slag, vaknade kroppen till och bara kändes så redo att köra!
Det är så kul, det är verkligen folk av alla de slag som är med på loppet! Allt från den unga, superduperspejsade, vältränade, övertaggade tävlingscyklisten som inte gööör annat än att typ cykelträna, till typ Arne, 70 år som cyklar lite då och då på sin hybridcykel och mest ser loppet som en rolig grej.
Uppvärmning
Vi startade och drog ut ur Motala eskorterade av motorcyklar som släppte oss när vi kommit upp på rv 50 och vi äntligen fick cykla i vår egna takt. Sjukt skön känsla, äntligen var vi på väg!
Hittade några olika grupper att hänga på i början, men kände efter hand att de cyklade lite väl sakta. Visst, alternativet var att cykla själv i mot- och sidvinden och spara energi och gå ut lugnt. Samtidigt kände jag att jag absolut var tvungen att hålla minst 25 km/tim och snittet sjönk allteftersom, när jag följde dem. Så jag drog iväg, fick alla andra på häng istället och inte en enda som ville upp och dra.
I Borghamn splittrades gruppen då många skulle stanna i depån. Jag fortsatte på egen hand att ta min uppfär den sk. mördarbacken på Ombergs norra ände, på lätta växlar. Backen ÄR ganska tuff, men en rolig utmaning efter en ganska platt och halvtrist landsväg. På Omberg var det lugnt med cykeltrafik, och jag kunde mest trampa på och njuta och vila benen i utförsbackarna då och då.
Innan Ödeshög sen, började de destruktiva tankarna mala. Redan!!! Rumpan började göra ont, ländryggen likaså tillsammans med axlarna... jag hittade ingen grupp att ta häng på till en början och det var sugande sned motvind. "Shit, tänk om jag inte klarar hela loppe, det suuuuger i kroppen! Det gör så ont!! Tänk om jag inte klarar det för att det gör så ont! Kanske måste bryta..." Det blir ju lixom inte lättare att fortsätta med alla negativa tankar... när jag nästan bröt ihop i tårar kom en cyklist ifatt mig och jag kände att jag kunde ta häng på honom. TACK någon!!!! Men tempot var lite för högt och jag fick ändå släppa honom... Höll åter på att bryta ihop, när en stor grupp snabba cyklister kom ifatt, hojtandes "Häng på oss, du orkar!!" TACK någon en gång till!!!!! Jag hängde på dem i gruppen och vi körde belgisk kedja från Ödeshög ner till Tällekullen, och snittade minst 30km/tim. Sjukt underbart!! Gruppkörningen underlättar ju så, och trots att jag var uppe och drog ett flertal gånger och fick trampa på hårt, var det bara en sån njutning! Smärtorna var glömda, koncentrationen och fokus låg istället på att hålla en bra position i kedjan och hålla ett lagom avstånd på max en halvmeter fram till nästa cyklist. Allt för att utnyttja farten och draget.
I Tällekullen blev det påfyllning av bananer, saltgurka, vatten och energidryck. En snabb stretch innan det var dags att ge sig ut i skogarna söder om Ödeshög. Ganska omväxlande cykling med små uppförs- och utförsbackar överfallt och en massa fin natur att njuta ocg distrahetas av. Cyklingen gick ganska bra och när St Åby närmade sig kom en passande grupp ifatt, vilka jag tog häng på och åter fick njuta av dess fördelar.
Mellan St Åby och Heda var vi fortfarande ett gäng. Plötsligt ser jag cylisten snett framför mig, på vänster sida av vägen, göra en kullerbytta över styret och landar på huvudet och ansiktet rakt ner i asfalten! Fan, nacken var min första tanke!! Tvärstopp på Scott, cyklade tillbaks till den avsvimmade mannen, la honom i framstupa sidoläge och bad hans kompisar att ringa ambulans. Han andades iallafall, puh! Lättade på kläderna och efter nån minut vaknade han till, med sitt sönderskrapade ansikte och sina blodiga knän, lite lätt förvirrad och ständigt frågande vad det var som hänt. Efter en stund kom ambulansen och hämtade mannen och de fick en kort redogörelse av vad som hänt innan de åter for iväg, men mannen i tryggt förvar. Kändes så kul att kunna hjälpa till! Är SÅ glad att jag jobbar på en neurokirurgavdelning och att jag vill bli ambulanssjuksköterska! Kändes som att jag hade en del koll på läget när olyckan inträffade och jag vill bara lära mig mer!!
Tänkte efter det här, nu ska jag bara njuta, hinner ändå inte under sex timmar. Tog det halvlugnt till depå Rök. Svårt att ta det lugnt, man vill bara trampa på på max ändå. I Rök blev det åter påfyllning av energi och lite snack med mamma, pappa och Clara som peppade. Stoppade i mig en Voltaren oxå, hade sjukt ont i ländryggen...
På väg in i depå Rök
Mot Skänninge nästa! Hade de 2,3 milen mellan depåerna sjuk medvind och fick häng på ett litet gäng som cyklade på väldigt bra. Nu får man vara egoist tänkte jag och la mig bakom tjejen i gruppen medan killarna turades om att dra framför oss. Tanken p åen tid under sex timmar föddes återigen och efter att ha hoppat över Skänningedepån och gjort mig mentat redo för motvinden som jag visste skulle komma, var det bara att tugga taggtråd! Benen var forfarande ganska pigga, men ryggen värkde, axlarna och rumpan likaså. Men trots ganska hård motvind gick det framåt och min enda tanke var, efter den sista uträkningen, att jag måste iallafall hålla minst 20 km/tim. Jag slet, försökte peppa mig, försökte distrahera mig och se omgivningen, se målområdet med alla människor, se hur cykeldatorn kom närmare hundrafemtio kilometer hela tiden.
Och äntligen var Motala där!! Och Vättern som glittrade i solen! Och alla människor som hejade på nära och kära! Och min lilla välkomstkommitté som tog emot med stora kramar!
Nådde mål den här gångeb oxå, tack Envishet för det!! Tack underbara, fina Scott för det! Och tack alla medcyklister för häng, peppning, skratt och leenden runt banan! Och tack kroppen för att du kämpar på så trots att jag förberett dig dåligt på loppet!
Kom in på 5,49 vilket känns bra! Och nästa år skaaaa jag under fem timmar, jäklar vad jag ska kämpa för att nå mitt mål!!
tisdag 7 juni 2011
Halv-Vättern, snart dags!
Med bara några dagar kvar börjart det pirra lite i magen när jag tänker på kommande lopp; Halv-Vättern!!!! Ska bli så kul! Å jobbigt! Och ont i ländryggen! Och rumpan! Och axlarna!! Men sååååå grymt kul och härligt att åter få cykla de femton vackra milen!
Jag VILL verkligen komma under sex timmar i år också, så man får den tjusiga plaketten istället för medalj efter målgången. Det får bli mitt mål i år och jag hoppas det ska vara genomförbart trots bristfällig cykelträning under vintern och våren... Det primära målet för loppet i år var ju egentligen under fem timmar, vilket är killarnas gräns för plakett. (Tjejernas gräns är under sex timmar.) Nu är det ju inte plaketten i sig som är det viktigaste, utan längtan efter att nå ett uppsatt mål!! Men efter förra årets resultat på 5.15, med mycket bra förberedelser under vintern och våren i form av många timmar på cykelsadeln, är under fem timmar bara att glömma i år. Och det köper jag.
Var på kvartalsutbildning i Bodypump ´78 i lördags oxå!! Lite äventyr i Norrköping helt enkelt! Det var Jimmy som hade utbildningen. Damm, vad duktig han är på att komma ihåg namn! Hela passet igenom peppade han oss alla vid namn! Jag är imponerad! Försöker verkligen själv att lära mig namnen på kunderna, men det är fasen inte lätt! Och då träffar jag ändå de flesta minst en gång i veckan...
Nya programmet då? Joodå, tror det blir bra! Uppvärmingen Saturday känns fräsch och somrig, benlåten är skön och lagom tuff. Bröstlåten älskar jag!! Världens mest kända gitarrintro, yeah, me like!!! Påminner mig om "mina bravader" i Guitarr Hero tillsammans med brorsan när han bodde i Motala :o)
Mest utmärkande i hela programmet var ändå utfallslåten.... utfallslåten!!!! Jag tror jag döööööööööör!!! Jag som brukar vara lite försiktig med vikter i den för jag är lite rädd om knäna... nu jäklar ska det på med stång och vikter minsann och det är ingen paus alls under den sex minuter långa låten!!! Shit, vad gött det kommer kännas i rumpan dagarna efter passet, de första veckorna!!! Vad kan bli bättre under Beach 2011 egentligen är en ruskigt fast rumpa?? Härligt, jag är på utmaningen! Nu jäklar ööööööser vi!!
Blir en lagom träningsvecka här och nu. Vila måndag å tisdag, imorgon blir det troligen cykel ut till Ljungsbro för Bodypump och cykel hem igen såklart. Lätt BP på fredag förmiddag och underbara, vackra och härliga Halv-Vättern på söndag! KAN bli någon Bodycombatträning tillsammans med grymma combatbrudarna Johanna och/eller Sanna oxå, men vi får se.
Hoppas på att den tryckande värmen lägger sig något mot helgen och att blåsten helt lyser med sin frånvaro då med. Annars är det bara å göra det bästa av saken, bita ihop, bryta ihop och förhoppningsvis komma igen. Det finns trots allt folk som FÅR BETALT för att ta hand om trötta cyklister som brutit ihop. Nu hoppas jag att jag ska slippa vara en av dessa cyklister, men jag ska göra mitt bästa iallafall för att nå mitt mål!
Ha en skön vecka!
Jag VILL verkligen komma under sex timmar i år också, så man får den tjusiga plaketten istället för medalj efter målgången. Det får bli mitt mål i år och jag hoppas det ska vara genomförbart trots bristfällig cykelträning under vintern och våren... Det primära målet för loppet i år var ju egentligen under fem timmar, vilket är killarnas gräns för plakett. (Tjejernas gräns är under sex timmar.) Nu är det ju inte plaketten i sig som är det viktigaste, utan längtan efter att nå ett uppsatt mål!! Men efter förra årets resultat på 5.15, med mycket bra förberedelser under vintern och våren i form av många timmar på cykelsadeln, är under fem timmar bara att glömma i år. Och det köper jag.
Var på kvartalsutbildning i Bodypump ´78 i lördags oxå!! Lite äventyr i Norrköping helt enkelt! Det var Jimmy som hade utbildningen. Damm, vad duktig han är på att komma ihåg namn! Hela passet igenom peppade han oss alla vid namn! Jag är imponerad! Försöker verkligen själv att lära mig namnen på kunderna, men det är fasen inte lätt! Och då träffar jag ändå de flesta minst en gång i veckan...
Nya programmet då? Joodå, tror det blir bra! Uppvärmingen Saturday känns fräsch och somrig, benlåten är skön och lagom tuff. Bröstlåten älskar jag!! Världens mest kända gitarrintro, yeah, me like!!! Påminner mig om "mina bravader" i Guitarr Hero tillsammans med brorsan när han bodde i Motala :o)
Mest utmärkande i hela programmet var ändå utfallslåten.... utfallslåten!!!! Jag tror jag döööööööööör!!! Jag som brukar vara lite försiktig med vikter i den för jag är lite rädd om knäna... nu jäklar ska det på med stång och vikter minsann och det är ingen paus alls under den sex minuter långa låten!!! Shit, vad gött det kommer kännas i rumpan dagarna efter passet, de första veckorna!!! Vad kan bli bättre under Beach 2011 egentligen är en ruskigt fast rumpa?? Härligt, jag är på utmaningen! Nu jäklar ööööööser vi!!
Blir en lagom träningsvecka här och nu. Vila måndag å tisdag, imorgon blir det troligen cykel ut till Ljungsbro för Bodypump och cykel hem igen såklart. Lätt BP på fredag förmiddag och underbara, vackra och härliga Halv-Vättern på söndag! KAN bli någon Bodycombatträning tillsammans med grymma combatbrudarna Johanna och/eller Sanna oxå, men vi får se.
Hoppas på att den tryckande värmen lägger sig något mot helgen och att blåsten helt lyser med sin frånvaro då med. Annars är det bara å göra det bästa av saken, bita ihop, bryta ihop och förhoppningsvis komma igen. Det finns trots allt folk som FÅR BETALT för att ta hand om trötta cyklister som brutit ihop. Nu hoppas jag att jag ska slippa vara en av dessa cyklister, men jag ska göra mitt bästa iallafall för att nå mitt mål!
Ha en skön vecka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)