Kom till Motala för att hämta nummerlappen på lördagen. Staden bara myllrade av förväntansfulla cyklister som (de flesta iallafall) laddat länge för loppet och för prestationen att ta sig de femtom milen som Halv-Vättern innebär. Underbar stämning, med en massa folk som har något kul gemensamt!! Började bli ganska pirrigt i magen och det kändes så kul att gå och hämta ut nummerlappen! "Imorgon är det dags!!"
Tog hand om älskade pärlan Scott på kvällen, sjukt trött efter dagpasset på jobbet. Putsade och fejade och smorde och fixade älsklingen så fin, så fin! Blir som någon slags terapi, man ställer in sig på att köra loppet, att prestera, kämpa och bita ihop. Och samtidigt ha kul och njuta... En skön uppladdning helt enkelt.
På söndagen var det dags... Gulliga mamma och pappa ställde upp och körde in mig till starten så vi var där strax efter kl sju. Sååååå sömnig! Men väl där, bland alla andra cyklister av varierande slag, vaknade kroppen till och bara kändes så redo att köra!
Det är så kul, det är verkligen folk av alla de slag som är med på loppet! Allt från den unga, superduperspejsade, vältränade, övertaggade tävlingscyklisten som inte gööör annat än att typ cykelträna, till typ Arne, 70 år som cyklar lite då och då på sin hybridcykel och mest ser loppet som en rolig grej.
Uppvärmning
Vi startade och drog ut ur Motala eskorterade av motorcyklar som släppte oss när vi kommit upp på rv 50 och vi äntligen fick cykla i vår egna takt. Sjukt skön känsla, äntligen var vi på väg!
Hittade några olika grupper att hänga på i början, men kände efter hand att de cyklade lite väl sakta. Visst, alternativet var att cykla själv i mot- och sidvinden och spara energi och gå ut lugnt. Samtidigt kände jag att jag absolut var tvungen att hålla minst 25 km/tim och snittet sjönk allteftersom, när jag följde dem. Så jag drog iväg, fick alla andra på häng istället och inte en enda som ville upp och dra.
I Borghamn splittrades gruppen då många skulle stanna i depån. Jag fortsatte på egen hand att ta min uppfär den sk. mördarbacken på Ombergs norra ände, på lätta växlar. Backen ÄR ganska tuff, men en rolig utmaning efter en ganska platt och halvtrist landsväg. På Omberg var det lugnt med cykeltrafik, och jag kunde mest trampa på och njuta och vila benen i utförsbackarna då och då.
Innan Ödeshög sen, började de destruktiva tankarna mala. Redan!!! Rumpan började göra ont, ländryggen likaså tillsammans med axlarna... jag hittade ingen grupp att ta häng på till en början och det var sugande sned motvind. "Shit, tänk om jag inte klarar hela loppe, det suuuuger i kroppen! Det gör så ont!! Tänk om jag inte klarar det för att det gör så ont! Kanske måste bryta..." Det blir ju lixom inte lättare att fortsätta med alla negativa tankar... när jag nästan bröt ihop i tårar kom en cyklist ifatt mig och jag kände att jag kunde ta häng på honom. TACK någon!!!! Men tempot var lite för högt och jag fick ändå släppa honom... Höll åter på att bryta ihop, när en stor grupp snabba cyklister kom ifatt, hojtandes "Häng på oss, du orkar!!" TACK någon en gång till!!!!! Jag hängde på dem i gruppen och vi körde belgisk kedja från Ödeshög ner till Tällekullen, och snittade minst 30km/tim. Sjukt underbart!! Gruppkörningen underlättar ju så, och trots att jag var uppe och drog ett flertal gånger och fick trampa på hårt, var det bara en sån njutning! Smärtorna var glömda, koncentrationen och fokus låg istället på att hålla en bra position i kedjan och hålla ett lagom avstånd på max en halvmeter fram till nästa cyklist. Allt för att utnyttja farten och draget.
I Tällekullen blev det påfyllning av bananer, saltgurka, vatten och energidryck. En snabb stretch innan det var dags att ge sig ut i skogarna söder om Ödeshög. Ganska omväxlande cykling med små uppförs- och utförsbackar överfallt och en massa fin natur att njuta ocg distrahetas av. Cyklingen gick ganska bra och när St Åby närmade sig kom en passande grupp ifatt, vilka jag tog häng på och åter fick njuta av dess fördelar.
Mellan St Åby och Heda var vi fortfarande ett gäng. Plötsligt ser jag cylisten snett framför mig, på vänster sida av vägen, göra en kullerbytta över styret och landar på huvudet och ansiktet rakt ner i asfalten! Fan, nacken var min första tanke!! Tvärstopp på Scott, cyklade tillbaks till den avsvimmade mannen, la honom i framstupa sidoläge och bad hans kompisar att ringa ambulans. Han andades iallafall, puh! Lättade på kläderna och efter nån minut vaknade han till, med sitt sönderskrapade ansikte och sina blodiga knän, lite lätt förvirrad och ständigt frågande vad det var som hänt. Efter en stund kom ambulansen och hämtade mannen och de fick en kort redogörelse av vad som hänt innan de åter for iväg, men mannen i tryggt förvar. Kändes så kul att kunna hjälpa till! Är SÅ glad att jag jobbar på en neurokirurgavdelning och att jag vill bli ambulanssjuksköterska! Kändes som att jag hade en del koll på läget när olyckan inträffade och jag vill bara lära mig mer!!
Tänkte efter det här, nu ska jag bara njuta, hinner ändå inte under sex timmar. Tog det halvlugnt till depå Rök. Svårt att ta det lugnt, man vill bara trampa på på max ändå. I Rök blev det åter påfyllning av energi och lite snack med mamma, pappa och Clara som peppade. Stoppade i mig en Voltaren oxå, hade sjukt ont i ländryggen...
På väg in i depå Rök
Mot Skänninge nästa! Hade de 2,3 milen mellan depåerna sjuk medvind och fick häng på ett litet gäng som cyklade på väldigt bra. Nu får man vara egoist tänkte jag och la mig bakom tjejen i gruppen medan killarna turades om att dra framför oss. Tanken p åen tid under sex timmar föddes återigen och efter att ha hoppat över Skänningedepån och gjort mig mentat redo för motvinden som jag visste skulle komma, var det bara att tugga taggtråd! Benen var forfarande ganska pigga, men ryggen värkde, axlarna och rumpan likaså. Men trots ganska hård motvind gick det framåt och min enda tanke var, efter den sista uträkningen, att jag måste iallafall hålla minst 20 km/tim. Jag slet, försökte peppa mig, försökte distrahera mig och se omgivningen, se målområdet med alla människor, se hur cykeldatorn kom närmare hundrafemtio kilometer hela tiden.
Och äntligen var Motala där!! Och Vättern som glittrade i solen! Och alla människor som hejade på nära och kära! Och min lilla välkomstkommitté som tog emot med stora kramar!
Nådde mål den här gångeb oxå, tack Envishet för det!! Tack underbara, fina Scott för det! Och tack alla medcyklister för häng, peppning, skratt och leenden runt banan! Och tack kroppen för att du kämpar på så trots att jag förberett dig dåligt på loppet!
Kom in på 5,49 vilket känns bra! Och nästa år skaaaa jag under fem timmar, jäklar vad jag ska kämpa för att nå mitt mål!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar