Ibland bara vill det sig inte. Hur goda intentioner man än har så går det inte... Nu blir detta en stund en gnällblogg och det får det väl vara ibland med? Och i vissa svaga stunder kan det vara skönt att vältra sig i eländet tills man nästan börjar skratta för sig själv när man börjar se det från de andra hållet.
Kom till jobbet och fick veta att jag skulle vara på avdelningen istället för på övervakningen. Hjälp var min första tanke, hur ska det gå?? Vi var som tur var tre stycken och M och T förklarade under natten så mycket de kunde hur vi skulle göra, vad och när. Okej, det lät ju överkomligt. Förberedde det jag skulle inför mina patienters operationer och inför morgonens förberedelser, under natten och fick på så vis natten att gå. Till kl fem var allt frid och fröjd. Jag hade koll på läget, hade gjort det jag skulle och vi kom överens om att börja med patienterna kvart i sex. Jaja, tänkte jag, det lät lite sent, men de vet ju, de som ofta är på avdelningen.
Jag körde på i racerfart, fast i smyg så patienterna inte skulle bli stressade, och tyckte att jag fixade det mesta. Lämnade en bra rapport och lämnade över några småsaker som jag inte hunnit med på morgonen och så långt verkade det bra. Kom på efteråt att jag inte hunnit dokumentera... satte min tålmodigt och gjorde det trots att klockan var mycket men vill ju att det ska bli rätt. Fick då reda på att det fanns en hel del saker jag skulle kollat på natten, skrivit ut och prickat av och som jag inte gjort för jag inte vetat om det. Jag försöker verkligen göra mitt bästa, och jag hatar när folk får tro att jag slarvat med flit. Var så trött, skakig efter all morgonstress på tom mage och orkade inte påpeka (å ville inte skylla ifrån mig) att ingen talat om det för mig. Gick istället hem med en såndär känsla av typ värdelöshet.
Gick till Trikken, missade den precis, nästa skulle gå om 17 min... orka!! Fick mensvärk... Suckade ocg började gå. Tänkte jag kan kolla hur många hållplatser jag skulle hinna gå innan den kom, det är drygt 4 km hem från Riks. Var ganska irriterad först, klart jag skulle missa trikk-aset oxå! Gick fortare i ren ilska och för att vinna över trikken (moget :o) ) och upptäckte efter hand att trikken nog pajat för till slut mötte jag bussar istället för trikken. Började känna mer och mer tacksamhet för att jag fortsatt gå, och inte stannat och väntat på Riks på en trikk som aldrig skulle komma och fresta på mitt tålamod ännu mer. Började känna humöret lätta. Blev ännu lättsammare när jag insåg att dagpersonalen faktiskt hunnit med trikken innan den pajade. Tack någon! Och tack för att jag nu lärt mig vad jag ska göra mer för förberedelser med mina patienter om jag mot förmodan skulle vara på avdelningen igen snart. Och tack för att det inte regnade på mig när jag gick hem, som det gjorde igårkväll.
Nu har jag fått gnälla av mig och glaset är halvfullt igen, puh! Okej, en liten till, var SÅ tungt att köra Bodypump ´76 igår... kroppen var så tung, vikterna likaså och orken infann sig aldrig. Har dock gett mina kontaktuppgifter till tjejen som ser till att det finns vikarier på passen och DET känns väldans kul!!
Så, nu ska jag sova. Ilskan är som bortblåst och sinnet lite lättare.
Ha en fin hösttisdag nu och kom ihåg att det alltid finns två sidor av myntet!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar