Tidigare år har jag alltid anmält mig i riktigt god tid på hösten precis när startplatserna släppts och känt mig taggad och laddad hela året fram tills det äntligen varit dags för start. Det här året vet jag inte riktigt varför, men jag har inte känt samma förväntan eller glädje över cyklingen som jag brukar. Min fina vän J säger samma sak, vi kanske har smittats av varandra. Landsvägscyklingen har varit kul när jag varit ute, men inte varit någonting som jag prioriterat riktigt. Livet har väl kommit emellan som man så fint säger. Nu är det ju också så att både J och jag är rätt nykära!! Nej, inte i varandra, men i våra fina sambos såklart! Kanske är det det livet som kommit och rört om i grytan, fast på ett riktigt bra sätt egentligen. Annat som man också vill göra och som sätter cyklingen lite åt sidan. Jag har ju blivit träningstjej på riktigt de sista tre åren egentligen och har inte haft en fin sambo samtidigt som jag tränat mycket tidigare i livet. Kan ibland vara klurigt att hinna med allting man vill göra, och få egentid, plus den där självklara och så viktiga kvalitetstiden tillsammans. Då är det himla kul att ha hittat en underbar kille som det visat sig också gillar landsvägen lika mycket som jag gör, både med racern och bilen :o)
Men, för att hålla den röda tråden, så har jag ändå under våren känt att det är klart jag ska cykla Halvan!! Med vissa reservationer eftersom jag aldrig anmälde mig. Fick som tur var sista veckan en sponsrad startplats (tack Mix Megapol!!!) och pirret i kroppen smög sig på när helgen närmade sig. Har jag tränat tillräckligt (eh, mjaa, tveksamt, man kan alltid träna lite mer) kommer jag orka efter att jag haft Bodypump-release dagen innan (eh, får väl ta det som det kommer) är det i år jag kommer få punka (det visar sig isåfall, sluta oroa dig!!!) Det där med punka, vet ju att för varje lopp närmar sig loppet då jag kommer få punka, så jag kanske måste ta tag i att lära mig laga en snart... fixar en på framdäcker, men bak lixom!!! Burr!!!
Så, röd tråd!
 |
| Regnet hängde i luften vid starten, men jäklar, jag var redo! |
Startade halv nio i söndags med min nypolerade lilla pärla Scott och svängde lugnt ut ut Motala. Hade lovat fina sambon att faktiskt ta det lugnt i början, som man ju ska, och öka efter hand. Men taktiken blev snarare "kom igen och hinn ikapp den där klungan där framme som satte fart, så blir det lättare i motvinden sen!!" Målmedvetet tog jag meter på meter och efter ca fem km var jag ikapp en bra klunga som jag höll i stort sett fram till den branta backen i Borghamn. Yes, nu kör vi tänkte jag och växlade ner på lättare kugghjulet framtill och "klirr", där hoppade den kedjan!! AS! Tack! Höll på att få omkull en dansk man som svor medan jag bad om ursäkt för min hoppade kedja. Jahopp, var bara att olja ner händerna och fixa på den igen!
Uppförsbacken var denna gång så himla mycket längre än vad jag mindes, den tar ju lixom aldrig slut!! Benen kändes ändå ganska pigga sedan dagen innan, och jag kom äntligen upp och kunde fortsätta färden uppe på Omberg. Så himla vackert det är där uppe, trots moln och risk för regn.
Fortsatte mot Ödeshög och kom ikapp en man som kämpade i motvinden. Vi slog följe och hjälpte till att dra varandra både till Ödeshög och efter tills en stor grupp cyklister kom ikapp oss och vi verkligen fick hjälp på vägen! Det är ju så himla härligt att sugas fram i klungan, känna gemenskap och samhörighet med alla främmande människor runt omkring, man tar några ord här och där, peppar och blir peppad, askul!! Plus att det är riktigt kul att segla fram i 33-35 km/tim!
Efter depå Vida Vättern började nästa etapp i skogen, som är vacker men risk för långtråkigt. Den första långa uppförsbacken lät mina ben känna av gårdagens Bodypump, de började kännas som bly!!! Lite lätt panik, de kan inte vara såhär tunga efter 5-6 mil bara!! Hade iof trampat på rätt bra ner hit också, kanske gick ut för hårt ändå?? Kom iallafall upp och fortsatte tills jag kom till en liten, jäkla backe på kanske 30 meter men med 3-4 meters stigning. Tog stopp när jag kom upp! Andnöd och skakiga ben, shit!!! Stannade upp, tog med darrande händer fram Bricanylen och sög i mig lite medicin, skakade loss och fortsatte. Hur ska det här gå?? De negativa tankarna började virvla i huvudet samtidigt som jag tänkte fram till nästa backkrön och dess utförsbacke, nästa och utför, nästa och utför... Kommer jag fixa det här? Tänk om jag måste bryta i år!? Kommer det kännas okej?? Nä, inte direkt. Kommer vara skitsur och missnöjd att jag tog genvägen och bröt. Kommer jag fixa det? Vet inte var svaret i skogen och ut mot St Åby. Var sjukt nära att bryta ihop, kroppen skrek, sinnet var fullt av mörka tankar på att bryta och jag kände jag fixar inte det här!!! Men okej, måste iallafall ta mig till Rök så får jag känna efter då igen.
Kom ut på slätten igen och kände medvinden i ryggen, så underbart med lite hjälp!! Kom ikapp två cyklister som trampade på i lagom tempo, ca 25-27 km/tim, och tog rygg på dem. Alla cyklister utnyttjar varandra i tid och otid och jag kände nu att det var min tur. Återhämtning, andas, rulla på... fick efter hand syn på blommor och gröna fält, kände plötsligt återigen sommardofter och njöt efter hand äntligen av att cykla! Framme i Rök var tårarna nära, men jag kände äntligen att jag kommer fixa det här!! Jag tänker inte bryta, kroppen är på G igen och de 5 milen till Motala fixar jag!! Möttes av fina V, min bror och fina lilla Diva som skuttade runt och blev helt tossig när jag kom! Fick några pussar, drack blåbärssoppa och käkade bulle innan jag några pussar till gav mig av mot slutdestinationen Motala.
Benen kändes återigen lätta och snabba, sinnet var åter ljust och varmt och jag började åter fyllas av positiv energi. Framåt Väderstad började jag komma ikapp en grupp cyklister som jag tänkte slå följe med, slitigt att pressa själv de sista milen även om jag fick upp farten rätt fint. Följde dem till Skänninge där de vek av för depå. Jag fortsatte med ännu lättare ben de sista 2 milen till mål. Gick så himla bra här, trampade på som aldrig förr och hade en man på släp som inte orkade dra själv. (Han erbjöd sig, med ursäkten att han inte skulle orka hålla mitt tempo, men provade ändå) Jag lät honom köra nån kilometer innan jag åter drog och efter hand försvann han allt längre bort bakom mig. Lätta ben, ansikte som spruckit upp i ett leende och sprudlande sinne, jag är snart i mål!!!!
Väl inne i Motala möttes vi av broöppning, hur snopet är inte det??? Som tur var tog det bara 2 min tills vi fick sikta på mål! Underbart!!! Kände mig lagom trött, kroppen hade slutat skrika i Rök och sinnet var ljust och jag kände mig så nöjd ändå med dagens prestation! Stolt mottog jag min femårsmedalj och hämtade min plakett för tjejer under sex timmar!
 |
| Femårdsmedaljen och min plakett |
5.35 blev tiden. Snabbare än förra året, men lite långsammare än 2010. Känner mig nöjd och stolt, efter de förutsättningar jag gett mig själv inför äventyret; cyklat lite för lite (50 mil??), haft release Bodypump dagen innan (med bra med vikter på stången) och kunnat äta och dricka bättre hela veckan innan loppet.
Känner mig mest nöjd över att jag hela tiden pressade mig till att göra min allra bästa, höll tillbaks något när det höll på att gå överstyr i skogen, men sen återigen gjorde mitt allra bästa. När tankarna nere i skogen var som mest mörka kunde jag bara inte förstååååå hur jag anmäler mig till att cykla år efter år.
Och nu går jag ännu en gång här hemma och drömmer om nästa års Halv-Vättern, och om tider under 5 timmar. Funderar på en bra strategi att genomföra för att fixa det, och drömmer vidare om Göteborgsvarvet och löpning. Älskar att drömma och älskar att förverkliga!!!
Närmast är det Midnattsloppet Stockholm som står på tur den 18 augusti. Så, planen är löpning och cykel den närmaste tiden, plus min underbara, älskade Bodypump ´82!!!
Ha en underbar vecka och ut å njut!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar